Måndagen den 24 maj skulle jag till Näl för att tömma en cysta som satt på höger äggstock, så jag sov inte bra natten innan för jag var så nervös. Den satt i vägen för att bebisen skulle kunna komma ut den naturliga vägen, och själva tömnngen kunde starta hela förlossningen.

Tömmningen gick bra och det var ganska mycket vätska i den. Den kändes inget mer än när de stack hål på den. Sen är det ju aldrig trevlig att ligga i en gynstol.

Jag var tvungen att stanna för att de skulle se så inget hänge och att jag mådde bra. De frågade om jag ville ha lunch på avdelningen men jag var pigg och sa att H och jag skulle gå ner till cafeterian och äta.

Gick in på rummet för de skulle ta ett ctg. Pang sa det och jag fick värsta sammandragningarna, det gjorde så ont att de fick ge mig en spruta. Alltså blev det lunch på rummet.

De ville att jag skulle vara kvar över natten men jag ville hellre sova i min egen säng så jag fick permis. Tro inte att jag sov nåt, jag hade så ont. Så jag var så trött och sliten när vi kom tillbaka till sjukhuset.

Min läkare tyckte att det var lite konstig smärta jag hade och sa att hon skulle sätta igång mig dagen efter. Oj, vilken konstig känsla att veta att man ska föda barn nästa dag. Jag stannade på sjukhuset över natten och fick smärtstillande, inte för att det hjälpte helt och hållet. Vid ett hade jag så ont och kunde ändå inte sova ordentligt.

Nästa dag på ronden kom en annan läkare och sa att jag minsann inte hade blivit lovad att bli igångsatt, då hade ju jag missuppfattat allt tänkte jag. Men sen kom min andra läkare och sa att vi skulle bli igångsatta. Tyvärr så var det så många på förlossningen just då att vi skulle få vänta tills det fanns plats.

Det var en evig väntan, klockan tickade på timme efter timme. Inte kunde vi vila ordentligt heller för man visste inte när nåt skulle ske.

Kvart i fyra på onsdag eftermiddag satte de igång mig. Jag fick en liten ”ballong” insatt som de fyllde med något. Den gjorde att livmoderhalsen vidgade sig. Ner på benet satt en slang som de tejpade fast, den kändes nog mest störande.

H och jag gissade på vikt och längd. H sa över 3000g och 49 lång. Jag sa under 3000g och 47 lång.

Klockan fem var det dags för mat, stekt fisk med potatis och kall sås. Jättegott, om jag hade kunnat äta. Värkarna satte igång, jag försökte stå och äta men det gick inte. Till slut fick vi ringa på dem och då fick vi komma in på ett förlossnings rum.

Där fick jag lustgas, ganska god smak. Men jag förstår varför jag inte dricker för mycket alkohol, jäklar vad det snurrade och då hade jag 50-50. Men smärtan gick i alla fall att hantera med den. Och efter en stund erbjöd de mig att bada vilket jag tackade ja till. Hur skönt som helst att krypa ner i ett väldigt varmt bad.

Barnmorskan vi hade då var hur trevlig som helst och förklarade och pratade mycket. Jag berättade att jag ville ha ryggmärgsbedövning och att min största fasa var att jag skulle bajsa på mig så jag ville nog ha lavemang cokså. Hon förklarade att de inte brydde sig om i fall jag bajsade på mig och att det det inte var bra för mig att ta lavemang på grund av min sjukdom. Ja ja tänkte jag , jag får väl försöka ändå.

 Jag badade kanske i nån timme sen gick vi till baka till förlossningsrummet igen. Där testade barnsmorskan om det gick att dra ut ”ballongen” och det gick. Alltså var vi en liten bit på väg redan, klockan var runt sju halv åtta.

Tiden fortsatte att gå och värkarna kom lite då och då. Den första barnsmorskan skulle gå av sitt pass och lämnade över till nästa. Hon kände på mig och sen fick jag ett värkstimulerande dropp.

Lustgasen började användas flitigt. H var trött och försökte vila lite men varje gång han hörde mig dra in lustgas så var han framme och stöttade och masserade mig. Efter ett tag så höjde de  dosen på droppet och värkarna blev kraftigare. Till slut ganska outhärdliga så jag bad om ryggmärgsbedövning. Jag hade öppnat mig tillräckligt så de ringde efter en narkosläkare.

Det gäller ju att vara helt stilla när man får den bedövning så han passade på emellan värkarna. Jag var först rädd att min tatuering skulle sitta i vägen men han satte den precis ovanför. Och fy fan vad skönt det var att få den, värkarna var ju som ingenting sen. Jag klarade till och med av dem utan lustgas. Det kändes bra för kunde H vila lite mer. Jag kände att han behövs på upploppet.

Jag var också väldigt trött. Rätt som det var så kände jag att jag kunde nicka till men precis då kom en värk, så det blev inget vilande för mig.

Barnsmorskan kom in och kände hur mycket jag öppnat mig och konstaterade att om några timmra så skulle det kanske vara klart. Då var klockan fyra på morgonen. Hon gick ut. Och vi tänkte att vid sju kanske vi har fött.

Helt plötsligt så kom det en värk som gjorde att jag fick till ett konstigt ljud, min kropp tvingade mig att krysta. H ringde tillbaka barnmorskan som kom in i full fart. Jag sa att jag kan inte hålla emot längre och hon kände och sa att då kör vi.

När det kom en värk till så höll jag emot så gott det gick. Jag sa att det känns som om jag ska bajsa på mig och tyckte det var väldigt pinsamt. Hon sa att de ska kännas så och H sa att strunta i det  nu. Okej, jag gjorde som de sa. Jag låg på sidan och vid varje värk kände jag hur det rann fostervatten ur mig. Hon ville att jag skulle lägga mig på rygg men jag ville ligga på sidan. Och då fick jag det i alla fall en stund till.

Till slut fick jag lägga mig på rygg och göra allt för att få ut bebisen. Djupa andetag som jag förvandlade till kraft att pressa ut. Mellan värkarna gav H mig lustgas. Jag tog i för kung och fosterland och pressade en två och tre gånger, men inte nöjde de sig med det. En gång till.

Det kändes inte som om det hände nåt med tydligen gjorde det. Men sen så tog det stopp, jag pressade och pressade men inget hände. Barnmorskan tänkte ta till sugklockan men det gick till slut ändå.

Klockan 5,06 kom en liten varelse ut och vi såg att det var en liten kille. Jag tyckte det tog en evighet innan han gav ifrån sig nåt ljud och undrade varför, men då kom skriket man längtar efter. De la honom på mig och mina tårar började rinna.  Att man kan börja älska någon så fort trodde jag var svårt. Men hela mitt hjärta fylldes med kärlek till den lille krabaten som bott i min mage. Att få känna honom mot mig är helt obskrivligt.

Moder kakan var inte alls svår att få ut. Men barnmorskan såg lite förvånad ut när hon tittade på den, det var nämligen två. Jag sa att det var två barn från början, men det var ändå konstigt att båda moderkakorna var lika stora.

Jag sprack lite och de fick sy. Tydligen så sprack jag konstigt för de undrade om jag hade tänkt på dem när jag sprack. Det var besvärligt att sy ihop. Sen fick barnmorskan springa vidare, det var hur många som helst som födde barn den natten.

Vi fick vara ensamma med vår nyfödda son och bara njuta.

Det är ganska lustig hur all den smärtan man har bara försvinner när bebisen väl kommit ut. Sen finns där bara lyckokänslor.

Till slut kom det en sköterska som skulle mäta och väga vår lille prins. Hon väger honom och vikten blir 3005g, H vann med 5 gram. Längden blev 47cm, jag gissade rätt. Eller vänta sa sköterskan, det verkar lite kort och mätte om. 48 cm blev det istället.

Vi skulle få den berömda fikan. Hon frågade vad vi ville ha att dricka och H ville ha kaffe och jag mjölk. Efter en stund kom brickan in. Det var var en svensk flagga och blommor på den, fina mackor och två koppar kaffe. Som tur var jag hade kvar cocacola som jag hade druckit under kvällen. Banan, Snickers, cola och vatten var vad jag åt under min förlossning.

Utan H hade jag aldrig klarat det, han var världens bästa coach. Jag älskar dig!!

Sen fick vi åka till Evaavdelningen. Skönt var att jag fick ett eget rum. Vi njöt av vår son, så söt att man bara vill äta upp honom. Sen åkte Henrik hem en stund och jag skulle vila. Jag hade varit vaken i över 30 timmar men kunde ändå iinte somna. Så fort jag slumrade till så ryckte jag till och var tvungen att kolla så bebisen andades. När sen Henrik kom tillbaka så kunde jag ändå inte somna.

På natten när jag var uppe och bytte på honom och skulle mata så kom en skötrska.  Jag kommer inte ihåg hur men de tog blodsockret på honom och det var lite lågt. En barnläkare kom och tittade och tuckte att han skulle komma till Neo. Fasan att sitt barn ska må dåligt är inte kul.

Det blev dropp i en nål i huvet. Fy vad jag var ledsen. Han såg så sjuk ut med droppet i huvet och en syresättningsövervakning runt foten. På morgonen när jag ringde H så grät jag hela tiden, han kom dirket. Jag fick gå mellan avdelningarna när det var dags för matning. Det tar ju ett tag innan ammningen kommer igång och jag  kände mig värdelös. Det var en speciell barnskötare på neo som tröstade mig och hon blev ett rejält stöd för mig.

De tyckte att killen skulle heta nåt annat än gossebarnet Carlsson och vi hade ju tänkt på Cebastian, så det provade vi med.

Det togs nya prover och de visade bättre resultat, men de ville ha två bra resultat föratt att ta bort droppet. Det kom,  och jag bad att få ta med honom till mitt rum över natten när droppet var borta vilket jag fick.

Men vilken natt, han ville inte sova i sin säng utan bara på mig och det tog jättelång tid att äta. Vid fyra på morgonen var det dags för ett prov igen och det var så bra att han slapp nålen i huvet.

Då kändes det mycket bättre, men snart kom nästa slag i magen. De tyckte han var lite gul och testade för gulsot, vilket visade sig vara för högt resultat på. Han skulle vara tvungen att sola i minst 24 timmar. Alltså, jag ville bara hem. Var det inte så att man bara födde sitt barn allt var bra sen åkte man hem och var lycklig?

Han såg så sjuk ut när han låg i sin säng som de täckt in med vita skynken. På sig hade endast blöja och glasögon. Jag kunde knappt titta på honom utan att tårarna kom. För att solningen skulle bli så effektiv som  öjligt så  hade vi bara 40 minuter på oss att byta på honom och mata.  Det gick ju bra när H var med men på natten kändes det stressigt. Särskilt när inte ammningen gick bra.

Vi kämpade på ändå och jag tyckte att det visade sig bättre ganska fort.

På måndagen hände nåt. Han hade kommit in i solningen så tidigt att det inte behövdes 24 timmar. Helt plötsligt sa de att vi kunde få åka hem på permis. Lyckan var enorm!!

Nu är vi äntligen hemma. Men idag har vi varit på neo för lite mer undersökningar, och de var bra. Tyvärr har han inte vänt i vikten än så vi måste in i morgon igen. Har den vänt då så blir vi utskrivna.

Själv har jag så ont i underlivet att jag inte kan gå, tårarna rinner mest hela tiden. Det enda jag kan sitta på är en sackosäck. H är underbar och sköter allt. Det enda jag gör är att matar Cebastian.

Jag vill bara slippa smärtan och njuta till fullo av min underbara son.