Igår kväll så sköljde den över mig, en känsla av att vara helt onödig, att inte betyda nåt, att inte räcka till. Men med lite uppmuntrande ord från Henrik så kändes det lite bättre. Men i morse hade jag inte nån lust att göra nånting. Tur man har Cebastian och Keeta så man måste ta sig i kragen. Antagligen så är det allt som måste göras inför sopet som stressar mig.

I morgon kommer Cebastians morbröder och hälsar  på.

Nu ska lilleman bada och stoppas i säng.